Jag har haft flertalet ponnyer och hästar genom åren. Inte bara de jag ägt själv, utan även de som jag tränat och tävlat av annan anledning. Joy, Dandy, Jack, Theo, Musse, Kim, Frida, Royal, Laban, QD för att nämna några. Jag har verkligen älskat all dessa hästar, inget snack om saken. Men vissa hästar gör mer avtryck i hjärtat än andra. 

 

Allra närmst hjärtat står Dandy. Min fantastiska, underbara lilla ponny. Det går inte en dag utan att jag saknar honom. Kan fortfarande bli ledsen över att han inte längre finns i mitt liv och det gör ont i hjärtat varje gång jag skriver eller pratar om honom. Han var så speciell. Jag vet inte om det beror på att vi kämpade så mycket med honom, eller om det är för att det finns en lång historia, oavsett vad så saknar jag honom.Tiden sägs ju läka alla sår, men alla såren har inte läkt på de 2,5 åren som gått sedan han åkte. 

 

Om vi nu då bortser från Dandy, så av alla de andra hästar jag ägt/lånat/tränat och tävlat så finns det en jag älskar lite extra mycket; Theo! 

Den fantastiska lilla hästen har hjälpt mig med så mycket. Vi har hållt ihop sedan typ vintern 2008, alltså 6 år (med ett litet avbrott då när jag hade Royal). Jag vet ingen som älskar att arbeta så mycket som han gör, ingen som har så mycket emot sig exteriört men ändå alltid fortsätter kämpa. Han är en stjärna, och i mina ögon det finaste som finns! Han är en sån häst som jag blir alldeles glad och varm i hjärtat av att bara titta på. Han är egentligen inte vacker, men för mig är han det. 

För ganska många år sedan, kanske 2009? så sa en av ridlärarna på ridskolan att "ni borde sälja Joy till ridskolan och köpa Theo istället". Tänk om vi hade nappat på den idén då. Förvisso hade jag aldrig köpt Dandy då, men tänk vilken förbannat bra kompis jag hade haft i Theo. Nu kommer Theo aldrig att lämna ridskolan, han är en sån klippa där, och det är jag glad för!!