Prova att gå en dag i mina skor
"Googlar man på "prestationsångest" så kommer det upp en bild på karro."
Vet inte hur många gånger jag fått höra det det senaste året, och tyvärr stämmer det ju ganska bra.
Jag har alltid varit tävlingsmänniska, hatar att förlora, vill vara bäst på allt, vill att alla ska tycka om mig och vill alltid vara alla till lags. Jag vill hela tiden utvecklas och bli bättre på allt jag gör. I hemlighet tävlar jag mot allt och alla, utan att de vet om det. Det kan handla om att springa 100 m längre än den som springer på löpbandet brevid eller att hinna mocka två spiltor medan kollegan tar en, till att vilja slå någon procentuellt på en tävling. Hela livet blir en tävling. Men det är någon som har flyttit in i mitt lilla huvud, bosatt sig väldigt olämpligt och vägrar flytta där ifrån. Just detta lilla hjärnspöke kallas prestationsångest.
Jag har aldrig varit den som har många kompisar och är omtyckt av alla. I stallet kanske, där har jag alltid varit någon. Men i övrigt, jag har aldrig varit den med många kompisar i skolan (på gymnasiet hade jag typ tre pers jag gillade att umgås med), aldrig varit den med ett stort kontaktnät eller den som skapar nya kontakter. Att jag dessutom inte är världens pratkvarn innan jag lärt känna folk gör ju inte saken bättre.
Jag tror att det är detta som har lett till att jag alltid går in med inställningen att alla tycker illa om mig. Jag är expert på att överreagera, ska alltid överanalysera folks yttranden och agerande gentemot mig och tror alltid folk snackar skit såfort jag misslyckats med något.
Just detta, att jag på ett sätt alltid tror så "illa" om folk gör att jag konstant har en så stor press på mig själv. Jag ska alltid bevisa för alla att jag faktiskt är bra på något, att jag faktiskt kan. Men i slutändan förstör jag bara för mig själv.
I ridningen har pressen alltid funnits där, men den har inte kommit från någon annan än mig själv. Med tiden har den växt sig större och större och idag är den så stor att jag knappt kan rida om det sitter någon på läktaren. Det leder ju till att det tillslut inte känns roligt att rida, och det är där jag återigen har hamnat. Så fort det börjar pratas tävling så låser det sig totalt. Jag vet liksom inte hur jag ska ta mig ur det och vad jag ska göra för att kunna släppa på pressen, om så bara lite grann. Innerst inne så vill jag ju det här, men det blir ju inte kul när det aldrig känns som att det går bra.
Jag tror inte man förstår om man inte upplever det på det här sättet. Jag uppskattar verkligen att det finns dem som är världens gulligaste och verkligen vill väl, men det är rätt knepigt att vara mottaglig för hjälpen jag får när hjärnan har fått jobba på det här sättet så länge.
Om alla skulle prova en dag i mina trasiga skor, med min lilla skalle så skulle ni kanske förstå hur tankarna går där inne.
Som sagt, även om jag alltid går in med inställningen att alla tycker illa om mig, så finns det fantastiskt bra människor som jag tycker mycket om.
Kommentarer
Trackback
