06.30-17 blev dagens timmar i stallet. Inledde med att klara av mina funtionärsuppgifter för den här terminen då jag både morgonfodrade och hade hand om framridningen på märkestävlingen. 

Hade sedan möte med Minitruppen (mitt och carros ponnyprojekt) och deras mammor, för att därefter göra iordning Gode inför träningen för Annie.

Gode var riktigt på hugget redan när jag tog in honom från hagen. Steppade runt på gången och skulle hålla koll på precis allt som hände runt omkring. När jag skrittade fram var han mycket mer framåt än vad han är vanligtvis, men jag red på halvlånga tyglar och fokuserade bara på att han skulle spänna av och vända vända vända. Höll mig hela tiden till min plan under värmningen, så där ger jag mig själv en stjärna i kanten. Även då det strulade lite så höll jag mig lugn och bara fortsatte. Det var nämligen när jag skulle värma lite i vänster galopp som han inte tog skänkeln. Eller rättare sagt - han tycker det blir fruktansvärt jobbigt när han ska fatta galopp utan att jag bär runt på honom. Jag försöker ju nu rida med så lätt kontakt jag bara kan för att inte hjälpa honom för mycket, och då tycker han det blir sinnessjukt jobbigt och vill inte fatta alls till vänster. Höger är lättare, men inte helt hundra där heller. 

 

När jag väl sen skulle börja rida för Annie hade djävulen i honom vaknat. Han struttade iväg både en och två gånger och jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra. Jag har under mina ryttarår ALDRIG suttit av för att jag har blivit skrämd, men idag vågade jag helt enkelt inte fortsätta. Som tur var så var Lollo på läkatren, så hon fick sitta upp och rida en stund. Himla tur det, för med tanke på hur snabbt han lär sig att komma undan jobbet så får man ju aldrig låta honom vinna. Hon kunde få honom att spänna av och börja frusta, så när hon ridit en stund så fick jag hoppa upp igen bara för att inte avsluta på ett dåligt sätt. Då kändes han iaf bättre. 

 

Jag blir bara så himla besviken på mig själv, dels över att jag ger upp men framförallt för att jag fegar ur! Jag är ju ganska orädd av mig när det kommer till hästarna (är världens mes annars.. har typ aldrig sett en skräckis och vågar inte ens gå hem från bussen själv som stannar typ 100 m hemifrån..), men den här veckans alla cirkuskonster har satt sina spår. Han gör ju inga stora konster, men själva grejen att han är så stor gör ju att det känns 100 gånger värre än vad det är. Mamma fångade ett skutt på film idag och det ser inte så farligt ut men det känns bra mycket värre där uppe. Besviken är egentligen fel ord, snarare arg över att jag inte kan lösa situationerna. Jag älskar den här hästen, tycker han är helt fantastisk när han bjussar till lite. Men smekmånaden är över och Elton-effekten börjar smyga sig på. Jag tror kanske att jag måste inse att han är för svår och att jag inte rår på honom. Han är stor och jag har inga långa ben att hålla om med. Men jag vill inte det för för varje dag som går så tycker jag mer och mer om honom, även om han som sagt skulle komma mer till sin rätt med någon annan.