Vi alla har väl en eller flera hästar som verkligen klistrar sig fast i hjärtat. 
Jag har verkligen älskat alla de hästar jag fått möjlighet att träna och tävla, alla har en egen liten plats och alla är unika. Men det finns fyra kamrater som är något alldeles extra. Fyra kamrater som alltid kommer stå lite närmre hjärtat än övriga. Det behöver nödvändigtvis inte vara den man kännt längst, den man tävlat högst eller den som vunnit mest - det är känslorna som får avgöra. 

 

Dandy, såklart. The one and only. Mannen, myten, legenden. Aldrig träffat en ponny med så stor personlighet. Att han dessutom hade värlens vackraste ögon gjorde ju inte saken sämre. Kanske var det för sättet han försvann från mig som han fick den allra största platsen. Jag tänker ofta på honom och det händer att jag är ledsen över honom, men jag vet att han fortfarande lever och mår bra och det gör att allt känns lite lättare.

 

QD är också en sån där speciell herre. Vi har liksom hängt ihop så himla länge och jag har aldrig tvivlat på honom. Just det där att en så arg häst kan bli så personlig.. Han kunde sticka ut huvudet ur boxen och hugga den som gick förbi i armen, för att i nästa sekund lägga huvudet på min axel och andas i mitt öra. Han var speciell, på alla sätt och vis.

 

Elton superstar, snällare häst får man leta länge efter. Vet egnetligen inte varför han är så speciell för mig, han liksom bara är det.. Vi hängde ihop en sommar, men efter den somaren så har det inte gått en dag utan att han får sin dagliga klapp i pannan och puss på mulen. 

 

Gode och jag hängde inte ihop mer än 1,5 månad, men ändå gjorde han ett så stort intryck på mig. Han hade sina hyss och idéer för sig, men ändå så speciell. Annie frågade mig för någon ecka sedan om jag fortfarande var ledsen över honom - och ja, det är jag ibland. Fina fina Gode Gud, jag saknar honom verkligen

 

Fyra så extremt olika hästar, men med så extremt starka personligheter.