Nu min älskade kompis på De evigt gröna ängarna. 

 

Ni minns kanske att han efter vår tävlingsstart började bete sig lite konstigt, sparka mot skänkeln och så. Min första tanke var ju att han var stel och oriden. Han hade ju ändå vilat ett par dagar, och det visste vi ju sedan innan att det inte var optimalt för honom att vila flera dagar på rad. Men jag kände att han efter några intensiva veckor behövde det och försökte istället hålla honom igång genom långa promenader och lätt longering. 

Sparkarna började som sagt komma och gav inte med sig. Jag tog mycket hjälp av Annie, både på Hogsta och på Vällingby. Vi testade att rida på olika underlag för att se om det var det han reagerade på, men utan någon större skillnad. 

Efter någon vecka var jag tvungen att lita på min magkänsla att något inte riktigt stämde. Han var ju absolut inte halt vid ridning, och i det läget inte vid longering heller.. Vi gav honom några dagars vila och när han skulle kollas på lina visade han hälta på höger fram, vilket är samma ben han har hovbroskförbeningen på. 

Lite mer vila och så kollade vi igen, samma sak. Halt. 

 

Louise åkte in med honom till Ultuna den 18 maj. De kunde ganska snabbt konstatera att han var halt på både höger och vänster fram. Höger fram sitter alltså hovbroskförbeningen på, och vänster fram hade han för ett år sedan en ligamentsskada på. 

Att låta en sådan här häst stå ytterligare ett år på rehab, där chansen att han skulle bli återställd är minimal, det är inte etiskt rätt. Efter mycket övervägande togs beslutet att låta honom vandra vidare. Man kunde testa att slå på honom andra skor, men det skulle endast hjälpa höger fram och vänster fram skulle han fortfarande plågas av. 

 

Så idag åkte hans matte Louise in med honom till kliniken där han fick avsluta sitt liv. 

Jag står i evig tacksamhetsskuld till den här fantastiska hästen. Han har varit min räddare i nöden, en bästa kompis i alla lägen. Han har alltid ställt upp, sprungit tills han stupat för min skull. Vi hann hänga ihop ett par år, närmre bestämt tre (nästan fyra) roliga år fick jag med honom.
Vill också rikta ett stort tack till Louise, som låtit mig rida den här fantastiska hästen. Hästen med en arbetsmoral man sällan skådat. Att jag fått irda så mycket jag velat, fått tävla och more or less fått ha honom som min egna. 

Även Annie har varit en stor del av det här. Utan henne hade vi inte kunnat jobba ihop det vi ändå hann göra den här våren.

 

Den vackraste sagan har nått sitt slut, men det är en saga jag aldrig ska glömma.

Tack för allt älskade vän, en dag ses vi igen!