Det har verkligen tagit emot att publicera det här inlägget, därför har det inte kommit upp fören nu. Det har varit klart i över en vecka, men ändå har jag inte velat publicera det..
Vecka 29 var verkligen ett rent helvete.. Min föräldrar åkte till Turkiet på tisdagen och redan samma kväll ramlar det in en kommentar här på bloggen..


Jag trode först att någon drev med mig. Men eftersom personen i fråga hade lämnat en mejladress så skickade jag iväg ett mail och frågade om vi verkligen pratade om samma häst. Hon svarade med hans namn, färg och födelseår, men sånt kan man ju läsa sig till här på bloggen. När hon sedan började rada upp alla hans "personuppgifter" insåg jag att det kanske var på riktigt..
För sisodär en två veckor sedan flyttade Dandy upp till en familj i Bollnäs.
Dandy skickade av sin nya ryttare ungefär det första han gjorde, och ryttaren blev rädd för honom. Därefter fick jag inga fler uppdateringar - förens den där kommentaren ramlade in. När Dandys nya ryttare inte vågade rida på honom, så skickades min älskade lilla prins till en hästhandlare i Finland. Hästhandlaren i sin tur hade sålt honom (visade sig senare att han bara var utlånad på prov) till en ridskola i Finland. Hästhandlaren hade då velat sälja honom som en fullt frisk ponny för 2300 Euro, alltså närmre 23 000 kr.. Hon påstod att triangelmärkning var något man gjorde på ponnyer över 16 år i Sverige, eftersom de, enligt henne, inte får tävla när de överskrider den åldern.

Jag var verkligen i total chock när jag fick veta allt det här. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Min fina kompis Frida var här och åt middag med mig den kvällen, och jag ville bara att vi skulle ha det trevligt och fira att vi hade en hel vecka då vi hade två hela hus för oss själva. Så min plan var att stå stadigt på båda fötterna tills Frida hade åkt hem den kvällen. Jag skrev ett litet "hemligt meddelande" på facebook.



En liten stund senare ringde Annelie och frågade vad som hade hänt med Dandy. Då gick chocken över och jag insåg vad som hade hänt... Det är väl egentligen ingen stor grej, men Dandy var hela mitt liv, han var mitt allt. Och att veta att han inte ens längre befann sig i vårt avlånga land gjorde så ont. Dampis var min bästa vän. min fina, vackra, underbar lilla prins! Jag kunde för mitt liv inte förstå hur man junde vara så hjärtlös och känslokall att göra något sånt här. Jag kände bara hur allt jag någonsin haft föll ur mina händer.

Jag sov iprincip ingenting på två-tre nätter, hade tankarna på alla andra håll än de jag skulle. När det var dags för Frallans motion varje dag var jag redan helt slutkörd. Hade varken ork eller lust att ens åka ut till stallet. Hade ingen ork eller lust att laga mat, vilket resulterade i att jag inte orkade rida Frallan ordenligt. Jobba gick bra, då hade jag ju fullt upp hela tiden och slapp tänka på Dampis. Så jag umgicks väldigt mycket med mina fina vänner för att slippa tänka på allt.
Det som nästan var värst var att jag inte kunde berätta något för mina föräldrar. Skulle jag berätta det redan samma dag så hade mamma satt sig på ett plan hem redan samma kväll, eller så hade hon gått och oroat sig i en hel vecka och inte kunnat njuta av sin semester. Så jag höll allt hemligt för dem.

När vi skulle sälja Dandy var vi väldigt noggranna med att det verkligen blev rätt, och skulle vi inte hitta rätt familj åt honom så skulle vi ta bort honom. Det sista vi ville var att det blev fel. Och vad hände? Jo det blev ungefär så fel det kunde bli! Såhär i efterhand så inser jag att allt faktiskt var rätt konstigt.. De som köpte honom ville inte ens komma och kolla på honom, de ville hämta hem honom på en gång. Vem gör så lixom? När de sedan slutade höra av sig började man ju undra, men då hade jag inte riktigt tid att tänka på det. När man tänker efter så är allt så luddigt, oklart och konstigt redan från början! Allt lät så idylliskt, så perfekt. Min prins skulle få va han förtjänade och få gå och lulla runt i ett par år innan det var dags för honom att vandra vidare mot Nagijala!

I dagsläget vet jag inte var han befinner sig. Jag hoppas bara att han är någonstans där han har det bra, för det är vad han förtjänar. Han har givit både mig och hans tidigare ryttarinnor så mycket! Han är så speciell, så unik.
Jag vill bara att han ska komma tillbaka hit till Sverige igen, till någon jag kan lita på klarar av honom! Han förtjänar det efter allt han har givit oss!

Vad som än händer, hur sagan än slutar, så är du alltid den bästa!
Den finaste vännen man kunde ha, det var du det.
Jag älskar dig <3