Nu har det snart gått ett år sedan jag åkte till Strömsholm för tre veckors kurs. Sedan dess har det hunnit hända en hel del, framförallt på hästfronten.

Det började ju med Elton på Strömsholm. Jag blev störtkär i den hästen. Hade ju hoppat honom en del innan vi åkte, men inte riktigt fastnat så för honom. Nu när han var "min" i tre veckor så hann jag falla pladask för honom. I och med det förlorade jag en av mina absolut bästa vänner, som jag tack och lov sedan hittade tillbaka till! Så glad över det!

Hur som så blev ju Elton dålig under hösten och vi ägnade oss åt att tömköra för att sedan försiktigt börja rida igång honom. Under tiden han gick på töm så red jag ingenting. La all tid på honom, framförallt för att jag inte kännde att jag hade så mycket annat att rida på. Men någon gång under senhösten tappade vi bort varandra, Elton och jag. Min prestationsångest klarade inte riktigt av det han krävde av mig. Jag är verkligen uppriktigt jätteledsen över att jag gav upp honom. Han är så himla speciell.. 

 

Jag började rida lite på Capriccio och det gick väl inte jättebra. Han var stor, bänglig och bebis. Mina inte allt för långa ben rådde inte riktigt på honom. Så stod jag där återigen, utan något som lockade i ridningen.

Det var då han kom, Guden. Gode Gud. Den gigantiska skimmeln som verkade Gudasnäll. Det började bra, han var snäll som ett lamm första gången jag red honom. Men sen gick det bara utför. Han var till en början mötesskygg, och lägg sedan till att han hade en stor räv bakom örat.. Han gjorde ju det till sitt system, såfort det var en häst som närmade sig så kastade han sig åt sidorna. Jag kom på honom mer och mer, men han låg alltid steget före med nya idéer. När han började resa sig var botten nådd. Sista gången jag red honom blev jag faktiskt rädd, hoppade av och Lollo fick rida istället.. Vet att jag var så himla ledsen efteråt för jag visste ju att om han inte skötte sig fick han inte vara kvar.. Mycket riktigt - bara några dagar senare åkte han.. Han fastande verkligen, och där och då var min dröm att kunna köpa honom.

 

I samma veva som Gode åkte kontaktade Louise mig om att QD var hemma om jag ville börja rida honom igen. Jag täntke först tacka nej, då hade jag ju Gode som tog upp mycket tid (han ville ju, precis som alla andra hästar jag tar under mina vingar, ha en kvällsrykt och gosstund varje dag). Men samma dag som han åkte skickade jag ett sms till Louise att jag gärna började rida QD, så mycket som möjligt. 

I början red jag två dagar i veckan, som sedan blev fler och fler dagar. Fyra-fem dagar i veckan var i perioder helt normalt. Sen vet ni ju redan vid det här laget vad som hände.. 

 

När QD skadade sig började jag även rida Missan igen. Har ju ridit henne i perioder till och från sedan jag började jobba på vby, men nu satte vi igång igen. Red henne ett par dagar i veckan under några veckor, innan det var dags för henne att åka hem till sin riktiga matte igen - dagen efter att QD fick åka till himlen.. 

 

Nu står jag återigen där, utan något som lockar i ridningen. På ett sätt är jag ledsen över att jag inte ska börja plugga till hösten. Det hade varit ett perfekt läge när det inte är någon häst som får en att vilja stanna. Nu trivs jag ju bra på mitt jobb, så det är ju verkligen inte så. Dessutom vet jag ju inte vad jag skulle läsa isf.. 
Dansken har jag ju ridit sista tiden, men han är för det första "upptagen" och för det andra känns vi inte som en perfect match, även om jag gillar honom. 

 

Vet inte när det hann passera så många hästar under ett år senast. Aldrig hänt tidigare skulle jag nog säga. Jag är verkligen ledsen över att jag, på ett eller annat sätt, fått lämna mina stjärnor.