Faktum är att, även fast jag trivs väldigt bra på Hogsta, saknar Vällingby extremt mycket! Jag spenderade trots allt 12 år av mitt liv på den underbara ridskolan innan jag tog nästa steg och flyttade.
Hogsta är underbart på alla sätt och vis - jag trivs i stallet, trivs med mina stallkamrater, arbetskamrater och med alla hästarna, men Vällingby var speciellt.
På vällingby kunde jag hänga en hel dag och inte göra någonting, bara gå runt och prata med kompisarna och pussa på hästarna - det gör man inte på Hogsta och det kan jag verkligen sakna. Det var mer som en fritidsgård. Det är ju det som är skillnaden melan privatstall och ridskola, och båda har sina för och nackdelar.

Det har nu gått ett halvår sedan jag sa upp min plats och red min sista lektion. Jag har ju självklart varit upp och hälsat på några gånger och mina allra närmsta vänner träffar jag ju regelbundet ändå. Jag har fortfarande kontakt med en del andra som stod mig nära, men inte på samma nivå som tidigare. Och det kan jag verkligen sakna, de jag pratade med nästan varje dag om allt och inget i telefon och som alltid ställde upp.

Att sluta på vällingby var nog ett av mina större misstag här i livet, men också ett av de bättre. Sista halvåret stressade jag som en idiot dag ut och dag in. Dampis skulle ha 100% uppmärksamhet x antal timmar varje dag, jag var på vällingby minst tre kvällar i veckan, långa resvägar mellan de olika stallen och på helgerna var det antingen jobb i stallet eller stå i cafet på vällingby. Jag var aldrig hemma före 10 på vardagskvällar och hade aldrig tid för något annat än stallet. Så i den stunden jag skrev på uppsägningsblanketten på vällingby kännde jag mig så befriad.

Till våren ska jag verkligen göra mitt yttersta för att kunna hälsa på alla fina vänner, underbar personal och härliga hästar lite oftare!

en gammal bild på vällingbygänget på tävling, 2007 kanske?
Vill ni bli bombade med en massa gamla vällingbybilder någon dag?!