Att ha en skadad häst är aldrig roligt, men det kommer inte alltid bara negativa saker med det!
När vi upptäckte Dandys dåliga rygg och ben första gången så blev allt bara ett stort kaos. Jag hade aldrig haft en skadad häst förut (Joy var ju stålponnyn som klarade allt!) och visste lixom inte hur jag skulle agera eller hantera situationen. Hur illa var det egentligen? När skulle han kunna tränas som vanligt igen? Vad hade jag gjort för fel? Det var så mycket man undrade och som ingen egentligen hade ett ärligt svar på, veterinären kunde ju egentligen bara spekulera och tro.
Och inte var det slut på sånt här efter första behandlingen, nej vi fortsatte ju i nästan ett år att med jämna mellanrum behandla rygg, framben eller bakben.
Men i och med detta så fick jag inte bara lära mig om skador och rehab, utan jag fick också lära känna min häst på ett helt annat sätt. Alla dessa promenader i skogen och i ridhuset gjorde att både jag och Dandy fick mer tillit till varandra. Och helt plötsligt hade man så mycket mer tid att bara lägga på sin häst, eftersom ridningen gick bort. Jag kunde stå och pyssla med Dandy i flera timmar! Jag visst också precis hur tjocka hans ben var, vart man skulle trycka för att se om han hade ont i ryggen osv. Jag kunde min ponny utan och innan på den punkten.
Jag fick också med tiden lära mig att känna precis hur det skulle kännas i ridningen när han höll på att bli halt igen. Jag visste att när han blev ojämn i bjudningen och sköt in höger bak, då var pågång igen. Jag hittade också sånna där saker att märka det på i stallet, t.ex att han inte ville hålla en viss hov uppe särsklit länge när man kratsade hovarna, eller att han blev irriterad när man borstade i närheten av ryggen. Allt det där har jag nytta av idag, att veta att när han börjar skjuta in höger bak eller bli väldigt ojämn i bjudningen gör att man snabbare kan hitta felen.
Jag skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst som jag har lärt mig av att ha en skadad ponny, men det viktigaste av allt var att jag lärde mig uppskatta min häst på ett helt annat sätt! Jag lärde mig att uppskatta varje dag!
Varje dag jag kom till stallet, kunde trycka på ryggen utan att han vek sig och kude lyfta hovarna utan att han blev arg, så var jag glad. Att sen kunna hoppa upp och börja rida och känna att allt känns bra, det gjorde hela min dag. Det spelade ingen roll om ridningen gick bra eller dåligt, bara själva grejen att jag kunde rida på min häst var värt så mycket mer!
Och sådär är det fortfarande! Jag är överlycklig varje dag jag kan rida och träna på Dandy.
Jag uppskattar precis varenda dag som jag får känna att min häst mår bra!

Jag tror att många missar det där med att uppskatta sin häst, man tar allt lite för mycket förgivet! Men den dagen du står där med en skadad häst som inte går att rida på, oavsett om du har höga ambitioner eller inte, så förstår du hur mycket den egentligen är värd för dig! Dandys skador har lärt mig att uppskatta honom på ett nytt sätt, och kanske är det ibland det som behövs?
Jag menar absolut inte att det är enda sättet, men för mig gjorde det underverk!

Jag blir alltid lika glad när jag hör människor säga att de uppskattar varje dag de kan rida på sin häst! De är sånna som vet att man inte kan ta någonting för givet.
Så ja, lär er ta vara på era fina vänner till hästar ni har, för det är inte säkert att de alltid finns kvar!
"Vad som helst kan hända, så därför är jag lugn" - Muminmamman