Ponnyföräldrar - BOB eller en hjälpande hand?

Igår läste jag ett inlägg HÄR om ponnyföräldrar. Personen som skrev det här inlägget tyckte att det var föräldrarna som skulle stå för alla kostnader, alltid skjutsa till stallet och vara med och hjälpa till. Hade inte föräldrarna lust att ställa upp på det så skulle barnet inte ha någon ponny. Dessutom var det totalförbjudet att skaffa en ponny om man inte hade hästkunniga föräldrar och hade föräldrarna en gång låtit barnet börja rida så fick de skylla sig själva om barnet ville ha en egen ponny.

Jag brukar inte bry mig särskilt mycket om vad folk skriver. Tycker någon en sak så får hon väl tycka det, alla får ha sin egna åsikt. Men det här inlägget gjorde mig faktiskt arg!

Mina föräldrar ställer upp otroligt mycket för mig, de står för hästens kostnader, tävlingskostnader och den viktigaste utrustningen. Är det dock något som jag inte behöver men vill ha ändå så får jag köpa det själv. Mina träningar t.ex. står jag för helt själv. Dock betalar jag ju inte det utan betalar genom att jobba i stallet. Stalljobbet räcker även till en liten del av stallhyran. Men bara för att de står för de flesta och största kostnaderna så betyder inte det att jag får allt serverat på ett silverfat.

Mamma är ytterst sällan med mig i stallet, iprincip aldrig, trots att hon själv är hästintresserad och rider på ridskola. Min första ponny, Joy, delade vi på, och de dagar mamma red hade hon hand om Joy själv och de dagar jag red så tog jag hand om allt själv. Då var väl mamma förvisso med i stallet lite mer eftersom jag bara var 12 år, men jag fick sköta allting själv ändå. Dandy tog jag hand om helt själv. Han var MIN häst och MITT intresse! Varför ska min mamma stå och mocka åt MIN häst?! Det klart att hon kunde hjälpa till någon gång om jag jobbade och vi hade bråttom hem. Då kunde hon rykta Dandy så att det skulle gå lite fortare när jag jobbat klart, men annars fick jag sköta allt själv. Jag var i stallet kl 6 på morgonen varje tisdag för att gå på promenad med Dandy eftersom han hade vilodag och jag alltid jobbade på eftermiddagarna. Jag offrade iprincip alla mina sovmorgnar i hela tvåan för att ta hand om Dandy. När han var behandlad åkte jag snällt till stallet två gånger om dagen för att promenera.

I det nämnda inlägget skrevs också att föräldrarna alltid skulle skjutsa barnen till stallet. Jag har nästan 2 mil till stallet. Det tar 50 minuter att åka kommunalt, 45 minuter att cykla och 2,5 timme att gå. Bussarna går oftast en gång i timmen. Men jag hoppar glatt upp på cykeln och cyklar de 45 minuterna, och finns inte orken att cykla så får jag snällt ta bussen och kanske behöva gå de sista 2,5 km i spöregn eller snöstorm. Men jag klagar itne, för varför ska mina föräldrars liv behöva kretsa totalt kring MITT INTRESSE?!

Visst kunde min mamma en del om hästar när vi köpte Joy, men hon hade bara ridit på ridskola och kunde inte mer än "basgrejerna". Ingen av oss kunde något om sjukdomar, jag hade ingen aning om hur man red hästen på tygeln osv. Men vi valde att stå uppstallade på ridskolan för där fanns det möjlighet för oss att få hjälp och vi kunde lära oss. Bara för att du har "oturen" att inte ha en mamma som tävlar på elitnivå, ska du då inte ha möjligheten att få en egen ponny då? Hur ska då alla dessa ryttare, som faktiskt är väldigt duktiga men rider på ridskola, kunna komma vidare? Ska man vara tvungen att ha en hästkunnig mamma för att kunna komma till eliten? Jag känner flertalet personer som inte har hästkunniga föräldrar men ändå tävlar FEI/MsvB-A.

"Jag tycker att föräldrar ska vara med i stallet, skjutsa till tävlingar/träningar och betala! För dom har tagit ansvaret att skaffa ett barn. Och dom har även tagit ansvaret att skaffa en häst! Och om man har valt det, så får man faktiskt ställa upp och göra barnets sport till ett hel tidsarbete.
För dom hade kunnat sätta stopp för det för länge sedan, för om man låter sitt barn börja rida så kommer förr eller senare frågan " skulle inte jag kunna få en ponny?" och om man inte vill att de ska hända, så ska man väll tala om det var sitt barn innan den får börja rida?"

Ursäkta mig, men läs det här en gång till och inse hur vansinnigt det låter! För att man har tagit ansvaret att skaffa ett barn så ska man göra barnets sport till ett heltidsarbete, trots att man själv kanske inte är ett dugg intresserad av sporten?!
Mina föräldrar sa säkert till mig när jag var 6 år och började rida att jag aldrig skulle få en egen ponny, hur mycket jag än tjatade. Tror ni jag kom ihåg det när jag var 12 år och började tjata om en? Tveksamt!!

Men visst har det gått ganska bra för mig ändå. Jag har lyckats starta nationell dressyr utan att min mamma har servat mig med allt jag vill ha, utan att min mamma har hjälpt mig att mocka varje dag och trots att jag har fått cykla till stallet!

Vad säger ni om det här? Ska föräldrarna vara riktiga BOB (bära och betala), eller ska de bara fungera som en hjälpande och stöttande hand?




Kommentarer
Postat av: Elin

Håller med dig till 110% Karro, läste hennes inlägg och blev helt paff av hur en människa kan tänka så, helt sjukt är fortfarande chockad!

2011-09-02 @ 19:24:45
URL: http://lyckopillerelin.bloggplatsen.se
Postat av: Emelie

Läste precis hennes inlägg innan jag klickade mig vidare till din. Och jag kan inte annat än fullständigt hålla med dig! Hennes inlägg gjorde även mig upprörd.

2011-09-02 @ 19:37:38
URL: http://emeliel.devote.se
Postat av: Fredrika Källström

Hahaha, kan inget annat än garva lite, puckon går lösa överallt. Håller med dig!

2011-09-03 @ 16:18:13
URL: http://tavlingsduon.blogg.se/
Postat av: Anneli

Alltså, om man får allt serverat på fat när man har sina första ponny/ponnysar, hur ska man klara av häst sedan när mamma och pappa inte längre kan följa med? Lika bra att man får lära sig den lite snårigare vägen från första början, så blir det inte lika tufft och jobbigt sedan.

2011-09-03 @ 16:26:16
URL: http://lolland.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0