Man måste lära sig att misslyckas

Idag är dagen då jag hade kunnat stå med ett alldeles eget körkort i min hand.
Idag är dagen då jag åkte från Jakobsberg arg, ledsen och besviken för att jag hade misslyckats.


Jag har alltid varit en sån som vill prestera bäst, vad jag än gör. Det spelar ingen roll vad det handlar om, jag hatar att misslyckas. Oavsett om det gäller skolan, ridningen eller vad annat som helst - jag vill alltid vara bäst. Dock har jag sänkt mina krav betydligt i skolan, och insett att jag inte orkar få Mvg i alla ämnen och alltid prestera på topp.
Under hela grundskolan var jag väldigt duktig i skolan - hade alltid alla rätt på proven och var aldrig en minut sen till lektionerna. När jag började ettan på gymnasiet hände det dock lite mer i mitt liv - Dandy blev min, med allt vad det innebar (jag tror ni vet det mesta). Jag orkade inte alltid prestera på topp, framförallt under våren när han bara var skadat hela tiden och vi katades mellan hopp och förtvivlan. Trots det hade jag Vg och Mvg i alla kurser efter första året.

När det gäller ridningen har jag aldrig haft det särskilt enkelt. Med Joy gick det aldrig, verkligen aldrig, bra på tävling. Hon var spänd och nervös och jag var inte särskilt duktig. Men vi kämpade på, trots att jag gång efter gång kom hem och var så besviken och frustrerad över att det aldrig gick bra. Jag vet inte hur många gånger jag lastade ponnyn och åkte hem gråtandes för att jag kännde mig så misslyckad. Jag vet heller inte hur många gånger jag har funderat på att sluta med tävlandet, just för att det aldrig gick bra.
Trots detta har jag aldrig varit den som givit upp. Mina kompisar på ridskolan byte hästar hej vilt när det inte gick bra, men jag vägrade att byta bort mina små rackare. Trots att Theo helst harvade ridhuset med nosen i början och att Jack skenade med huvudet uppe i luften, så vägrade jag att ge upp (dock fick jag ge upp Jack tillslut, men inte på egen begäran).

Med Dandy blev det lite lättare, i början kom vi hem med en placering efter varje tävling. Jag fick för en gångs skulle känna att jag kanske inte var totalt värdelös. Dock framkallade även han krockodiltårar emellanåt när han aldrig blev frisk eller skrittade i travprogrammet inne på banan.
När Frida (Fredag) kom in i bilden satte jag en enorm press på mig själv. Frida var ingen lätt ponny, men det vägrade jag att erkänna för mig själv. För mig var det ett misslyckande att inte klara av henne, för hon var ju trots allt ganska fin. Det hela slutade ju med att hon fick ont i benen och numera går med ponnylekisbarnen på ridskolan. Förstår ni då hur misslyckad jag kännde mig? Inte nog med att jag inte kunde leverera resultat, jag såg även till att ponnyn inte gick att sälja!

Som sagt så har jag alltid haft en enorm press på mig själv, och när jag inte kunnt leva upp till vill jag helst sjunka genom jorden och försvinna. Men med åren har jag ändå fått lära mig att inte ta allt så hårt. I mina ögon är det inte okej att grina för en dålig tävling. Att andra gör det är inget som stör mig, men när jag själv inte kan hålla tårarna tillbaka är det rent utsagt pinsamt, jag skäms!
Jag vill alltid ha kontroll på allt och alla, och när jag inte kan ta kontrollen över mina egna känslor så tar jag den på andra sätt. Hur, var och när spelar ingen roll för er, men det är inte alltid till min egna fördel.

När jag då idag fick lämna Jakan med ett körkortsprotokoll där det står Ej godkänd så kännde jag mig mer misslyckad än vad jag har gjort på flera år. Men jag samlade ihop mig själv, åkte till stallet och blev på bättre humör av vissa goa människorna där!
För faktum är, att hur dålig jag än känner mig så har jag alltid vägrat att visa mig svag inför andra.

Det jag egentligen vill komma till är att jag kuggade på uppkörningen, att jag känner mig så sjukt misslyckad och värdelös och att jag är galet nervös redan nu inför nästa uppkörning!

Känner att det här blev lite mer personligt än vad jag hade tänkt från början, men enjoy!


Fina Frallisen <3
Saknar henne något enormt mycket!


Kommentarer
Postat av: carro

<3

2012-04-13 @ 07:27:17
URL: http://strimmoravljus.blogg.se/
Postat av: Jenny

Det är bara att ta nya tag! Men jag förstår hur du känner det...jag som dessutom är bilskolelärarens dotter som kuggade på första körprovet...Körde inte på en månad och sen bara fem minuter till stallet innan min andra uppkörning och då klarade jag det galant! :)

2012-04-13 @ 09:40:11
URL: http://lilatiger.blogg.se/
Postat av: Erica

2012-04-13 @ 18:50:58
URL: http://ericaww.blogg.se/
Postat av: Emily

Jag känner igen mig jätte mycket i det du skriver. Och vad roligt att faktiskt få läsa om lite "äkta känslor" i din blogg. För det har jag saknat, den personliga touchen, även om jag gillar din blogg mycket i övrigt!

Att man ska vara så hård mot sig själv egentligen? Tänk vilka prestationer du gör dagligen, som då du åkte till stallet två ggr per DAG för att gå ut med Dandy, trots att du gick i skolan plus att du jobbade extra i stallet på det.

Jag brukar också tänka lite relativt. Du vet från ett större perspektiv. Vi bor i trygga fina Sverige, men folk lever i rädsla och har inte mat för dagen. I det stora helt och egentligen är det en förlust/misslyckande att man inte presterade toppen? Vem f*n bryr sig EGENTLIGEN. Är du med?

Nu ska jag inte få det att låta bus enkelt. Men allt och jag menar verkligen ALLT är egentligen väldigt relativt!

Kram på dig och fortsätt kämpa för det du vill ha, för det kommer du att kunna få!

2012-04-13 @ 23:38:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0