I söndags hade vi klubbtävling igen och jasper fick gå Lb:2. Han kändes lite matt, vilket han också har gjort hela veckan, men kämpade på bra ändå. Gjorde precis allt han skulle och förutom lite dålig bjudning i traven och ett alldeles för tidigt avbrott i galoppen så var det inga större missar. Självklart har vi mycket att jobba på, framförallt med lösgjordhet och bärighet, men det blir nästa steg. Resultatet blev 63% vilket också innebar en andraplats och silvermedalj! Ändå ganska bra med tanke på att känslan inte var toppen. 

På eftermiddagen red jag Bosse på domarutbildningen som var hos oss. Jag har ridit Bosse en gång tidigare, vilket var för sisodär en fem år sedan kanske? Så jag var faktiskt rätt nervös innan. Men Bosse var ingen komplicerad häst. Man stoppade i en tia och sen var det som att köra radiobil! ;) 

På kvällen var jag hos min kompis Tessan och hennes pre-hingst Sul. Senast jag var där var för typ ett halvår sedan, och det har verkligen hänt mycket med Solen sedan dess. Så det var roligt att känna skillnaden! Han är väldigt gullig, men verkligen inte lik någon annan häst jag känner i ridningen. 

Så överlag var söndagen en bra dag. Måndag började också rätt bra. Allt flöt på och eleverna var duktiga. Meeeeen om man bara kunde få turen att hålla i sig lite längre någon gång... När jasper skulle gå in från hagen på eftermiddagen så ville han inte sätta ner ena bakbenet.. En redig vrickning var resultatet av lite för mycket lek och bus i en lite isig hage... 

Idag var han fortfarande väldigt tjock, och även om han fortfarande var halt så kunde han iaf gå på benet! Förhoppningsvis är han på banan snart igen, men av erfarenhet vet jag att vrickningar också kan bli långvariga... Så ja, vore ju najs om man någon gång kunde få turen att hålla i sig längre än en vecka... Men mest av allt gör det ont i hjärtat att se honom ha så ont :(

Efter jobbet nu ikväll åkte jag till Kersö för att rida raggan. Hon skötte sig faktiskt bra och blev tillslut ganska fin. Blev inget jättelångt pass, men good enough för att det skulle kännas bra. Även om det ofta tar emot lite när jag väl ska sätta mig i bilen och åka för att det är så långt (tar 35 minuter om det inte är en enda bil ute, annars närmre timmen), så är det alltid så roligt när jag väl är där. Raggan är så himla gosig så jag blir enkelt kvar alldeles för länge!