Att det ska vara så svårt...

När Jasper kom tidigt i höstas så var allt med honom så otroligt enkelt. Han var snäll i alla lägen, vi kunde sitta upp på honom nästan direkt, han funkade bra med de andra i hagen, trots att han var som ett benrangel när han kom så åt han allt man erbjöd honom, det gick utmärkt att sätta in honom på lektion och efter bara några veckor rejsade vi i skogen. Som sagt, allt var väldigt enkelt. 
I och med att han la på sig både i vikt och muskler och kondisen blev bättre så trappade vi ju iupp träningen. Klart det kom några pass som var sämre än andra, men det var fortfarande en lättsam häst i våra ögon. 
Men så började det bli svårt. Orken hos honom blev ju bättre och han orkade börja käfta emot lite. Han testar sin pilot ibland, dock inte på ett dumt sätt, men han försöker komma undan arbetet. Jag har hela tiden, även nu när det varit svårt, intalat mig att det är en lättsam häst. Vi sa en gång att han var som en vårvind, det är bara att stoppa i en femma och trycka på knappen så går han. 
I december red jag två pass på andra hästar - Theo och Royal. Två hästar som jag känner väl sedan tidigare och som jag tyckt har varit svåra på olika sätt. Royal sprang som en virvelvind när vi red fram inför julshowen, men jag tänkte att det var ren tur att han hade en bra dag. Theo, det var lite som att ha semester! Där kan vi prata om att stoppa i femman och trycka på knappen. Riktitg roligt var det att rida på de båda, och plötsligt insåg jag både ett och annat. 
Jasper, min fina kompis. Det är kanske inte så lätt ändå. Faktum är att det är sjuhelsikes svårt! Det gäller att rida med både så mycket teknik och känsla. Blir jag kvar en sekund för mycket i handen så ringer han facket och råkar jag klämma en meter med benen så säger han upp sig med omedelbar verkan. Och den där exakta timingen har inte jag. Inte än. Jag kanske kommer kunna jobba fram den om vi får förtsätta träna ihop, men än så länge så finns den inte. Det som också är svårt är att det som faktiskt är svårt nog inte syns. Vissa saker är ju självklara - som att det inte alltid går att fatta vänster galopp eller rida i skänkelvikning i trav. Men när han knäpper av totalt i kroppen, men huvudet hos honom går på högvarv. Han stänger av skänkeln totalt, men petar jag till honom med spöt så känns det som att han ska explodera vilken sekund som helst. Han har ju gjort en ordentlig brall en gång, och det vill jag helst slippa i fortsättningen. Men just i det läget blir han som ett popcorn, fast i en smörkolas kropp. Men när han väl kommer ur det där introverta läget, spänner av och kommer framåt - då är det plötsligt inte så svårt längre!
 
Oavsett vilken häst man sitter på så är det svårt ibland. Men det som gör det hela ännu lite värre är att vi är så otroligt långt ifrån att ens på träning kunna ta oss igenom ett program. Vi pratar alltså om att vi ska kunna ta oss igenom en LB. Vi ska kunna göra 10m volter i trav och vända snett igenom i galopp.. 
Trots att man tränar mest, ryktar mest, masserar, tar hand om småsår, gör sig kompis med hästen, mutar med morötter och nog är den enda som åker upp till stallet en söndag för att longera - så är vi utan tvekan längst ifrån tävling av alla mina tävlingskamrater på ridskolan. Det känns. 
Jag vet att han är svår, men ändå. Så mycket som vi ändå tränar så borde vi iaf kunna styra runt.
 
Jag älskar Jasper, verkligen av hela mitt hjärta. Men han kan verkligen konsten att knäcka mig så totalt. Jag kan slita mitt hår över att det är så fruktansvärt svårt. Men en vacker dag kanske vi tar oss igenom det. Och trots att han ibland är ett pain in the ass så lär han mig otroligt mycket. Royal hade inte varit en virvelvind och Theo hade inte kännts som semester om inte Jasper hade lärt mig allt han faktiskt har gjort!
 
 

Kommentarer
Postat av: sanne

❤️❤️

2016-01-06 @ 18:27:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0